Predikan - mprkonvent

Till innehåll

Huvudmeny:

Predikan

 
Predikan av kyrkoherde Jakob Appell

Predikan över Matt 18:15-20 (2 årg evang)
Högmässa med kyrkoherdeinstallation, 23 sönd e Tref, 2016-10-30 kl. 11.00
Psalmer:       16:1-3            419:2-4          697:1             542:2-4          184 (ssk)       393                161:4
”Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen.”
Låter Jesus inte märklig här? Att vi skulle kunna lösa och binda människor? Hur skulle människor kunna ta det på allvar?
1.      Vem kan förlåta synder utom Gud?
a.      Det undrade några skriftlärda när Jesus sa till den lame mannen att hans synder var förlåtna. Och de hade förstås rätt! Låt säga att den lame mannen i sin ungdom hade mördat någon, så hade inte någon kunnat säga till den lame att han var förlåten. Allra minst den mördade. Han var ju död!
b.      Alltså återstår bara Gud som den som egentligen kan förlåta. Och egentligen: Om vi krossar en kruka är det krukmakaren vi måste stå till svars inför. Jag kan säga att jag förlåter dig. Då säger jag att vår relation är OK, från min sida. Men du är egentligen inte förlåten förrän min Skapare har förlåtit dig. Jag är bara en kruka. Det är min ”krukmakares” förlåtelse du behöver.
c.       Så vem tror Jesus att han är? När han förlåter synder? Tom. sådant som människor inte kan förlåta? Eller det jag inte kan förlåta mig själv?
2.      Gud har förlåtit allas alla synder
a.      Ja, jag menar det. Här kommer förklaringen.
b.      Jag kan låta bli att förlåta. Och ingen kan förlåta i mitt ställe. Om någon skulle säga ”Jakob förlåter dig” skulle det inte vara sant. Ingen skulle ha rätt att säga något sådant i mitt namn.
c.       Men om jag har bestämt mig för att förlåta skulle det ju faktiskt vara sant. Och jag kan t.o.m. be någon annan framföra förlåtelsen i mitt namn. Jag måste inte ens vara med när det görs. Jag har ju förlåtit.
d.      När Jesus efter sin uppståndelse sände ut sina apostlar upprepade han sitt löfte från dagens evangelium: ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna.” (Joh 20:23)
e.       Om apostlarna då stötte på en riktig rövare, svart som sot, så behövde de inte gå tillbaka till Jesus för att fråga om de hade tillåtelse att förlåta så grova saker. Nej, Jesus visste att han var Guds Lamm som burit hela världens synd. Guds vrede utgöts över allas alla synder på korset, så att det på Guds hjärta ligger att allas alla synder är förlåtna.
f.        Därför sa Jesus: Allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Därifrån kommer ordet ”lösenyckel”.
3.      Lösenyckeln är Guds mandat att förmedla Guds förlåtelse
a.      Förlåtelseorden som biskop Lars uttalade, på Jesu uppdrag, är inte tomma ord.
b.      Kanske invänder du nu. Hur kan biskopen förlåta en synd mot som gjorts mot mig, som jag inte förlåter? Det är som att evangelisten Matteus visste att frågan skulle komma. Efter dagens evangelietext kommer liknelsen om tjänaren som fick en miljonskuld efterskänkt, men sedan inte själv kunde efterskänka en hundring.
c.       Frågan är inte hur Gud kan förlåta, utan varför jag inte kan förlåta. Jag vet varför jag inte kan, när jag inte kan. Det är för smärtsamt. Förlåtelse har alltid ett pris. Och om redan min förlåtelse av andra kostar, hur mycket mer kostade det inte honom som ville förlåta en hel värld? Ropet från Golgata ger oss en glimt av förlåtelsens kostnad: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
d.      Men just därför ligger det på Guds hjärta att alla ska förstå vad som ligger på Guds hjärta.
4.      Lösenyckeln – från hjärta till hjärta
a.      I Psaltaren står det: ”Gud, hos dig finns förlåtelse, för att man ska frukta dig.” (130:4) Och vi skulle kunna tillägga: För att man ska älska dig. Komma till dig. Vara med dig. Frukta dig, utan att vara rädd för dig.
b.      Guds förlåtelse är Hans innerliga önskan till återupprättad relation. Det är hans inbjudan. Inget skiljer er åt. Det är vad du ska tänka, och framförallt tro, när du ser Kristi kropp utgiven för dig och Kristi blod utgjutet för dig – på korset – och här i den heliga nattvarden. Tänk på att han gör sig till ett med din kropp och ditt blod, och vill det. Men hur är det möjligt? Jo, du får höra att Kristi blod utgjutits… till syndernas förlåtelse.
c.       Hans förlåtelse är inte bara spackel i de sprickor som uppstår när du misslyckas, eller terapi mot återkommande skuldkänslor, nej det är Frälsarens utsträckta hand som söker fånga ditt hjärta och dra det till sitt hjärta, så att du finner ro… där… i Hans hjärta för dig!
d.      Men… det finns tyvärr ett ”men”. Eller två.
5.      När lösenyckeln blir till en bindenyckel
a.      Om jag bestämt mig för att förlåta mina fiender, och det då finns en som inte är särskilt ångerfull, ja, då skulle ju mina förlåtelseord bli helt meningslösa. Här kommer nyckeln till låset… och så protesterar låset! Då hjälpte det ju inte vår relation att jag faktiskt kom med förlåtelse. Det som skiljde oss åt fortsätter att skilja oss åt. Och så är det med relationen till Gud också.
b.      Och vidare, om ovännen påstår att han inte gjort mig något, ja, då blir också förlåtelseorden meningslösa. Här kommer nyckeln – till vilket lås? Vi förblir åtskilda, därför att vi är oense om vad som skiljer oss åt. När vi börjar omtolka Guds bud, bortförklara Hans vilja, eller hävda att vi är oskyldiga när Gud faktiskt vet hur det ligger till – ja, då blir förlåtelseorden meningslösa. Vi förblir åtskilda – och ingen kan klandra Gud för det. Vad mer kan Gud göra?
c.       Jo, en sak. Det som Jesus sa: ”vad ni binder på jorden ska vara bundet i himlen.” Att aktivt binda handlar om att göra det tydligt för en människa att det inte längre finns några löften om en öppen himmel – i hopp om att tydligheten kanske till slut kunde leda till omvändelse.
d.      I all vår skröplighet som kyrka är det viktigt att vara trogen Guds vilja och bud. Vi har inte rätt att flytta på Guds gränser. Vi kan inte välsigna det Gud förbjuder. Vi kan inte lova himmel åt alla. Vi kan inte blunda för synd. Allra minst vår egen.
e.       Slarvar vi så lurar vi oss själva och låtsas att den relation är återupprättad, som Gud så innerligt önskar skulle vara återupprättad, trots att den inte är det. Den gamla kyrkliga ordningen att stänga nattvardsbordet för dem som inte vill vända om, är det yttersta sättet att betona – Gud önskar den relation som är återupprättad! Ja, det är Guds önskan – med bindenyckeln!
6.      Bindenyckelns nåd
a.      I dagens evangelium ger Jesus riktlinjer för hur man binder en människa på jorden. Men lägg först märke till hur varsam Jesus är om oss, genom det som kommer före och efter evangelietexten. Det sista Jesus skickar med innan vi ställer en felande broder till svars är orden: ”Så är det inte heller er himmelske Faders vilja att någon enda av dessa små skall gå förlorad.” (18:14)
b.      Och efteråt kommer liknelsen om den obarmhärtige tjänaren. Det varnande exemplet. I mötet med andras synd behöver våra hjärtan både fasthet och ömhet. Och nyckeln till att vara en barmhärtig tjänare är att ha sett sin egen stora skuld – som efterskänkts.
c.       Först ska vi söka upp den felande brodern enskilt, säger Jesus. Det är av yttersta omsorg om honom. Dels för att det ska kunna klarläggas vad som faktiskt hänt, så att inte den falska ryktesspridningen får fritt spelrum. För ett falskt rykte kan förstöra en människas liv. Och dels för att det är bättre att så få som möjligt får veta vad som hänt, om den felande brodern faktiskt inser sin synd och får kastat den i nådens hav.
d.      Om det inte sker ska ytterligare ett par vittnen blandas in. Ännu ett uttryck för omsorg. En förhastad dom kan få förödande konsekvenser, medan några medkristnas vishet kan ge mer ljus på situationen för den felande brodern. Det hela tar förstås extratid, men om det handlar om själens räddning får det ta sin tid.
e.       Går det inte ens med det lilla sällskapet måste synden belysas i kyrka och församling. Det är olyckligt för alla inblandade, men ytterst handlar det om att rädda den felande brodern. Också när kyrkan måste stänga nattvardsbordet så är det för att förtydliga att Herrens måltid dukas där lösenyckeln fått lösa syndare. När Jesus säger att den obotfärdige brodern till slut skall vara som en hedning för oss, så är syftet inte att kärlekslöst stöta honom ifrån oss utan för att vi ska räkna honom som en av alla de hedningar som behöver nås av evangeliet. För Gud upphör inte att önska… den återupprättade relationen.
7.      Den gode herden
a.      I denna ofullkomliga värld brister det i Guds församling. Vi blir hårda där vi skulle varit milda. Vi slarvar där vi skulle ha varit fasta. Vi dömer där Gud förlåtit.
b.      Vi herdar har ett särskilt ansvar, ett svårt, ja, ibland skrämmande ansvar. ”Ta på er mitt ok”, sa Jesus. Men la till. Ty mitt ok är milt.
c.       Det är ett milt ok, därför att bakom oss står den gode Herden, som inte vill att någon enda av oss går förlorad. Han använder oss i sin tjänst, men det är till slut hans tjänst. Oket är hans. Han bryr sig mer om fåren än vad vi någonsin gör. Där vi fallerar, där står han trofast kvar och hittar egna vägar till de små fåren som behöver den verkligt gode Herden. Och där vi faller, där bär Han hela tyngden av oss i vår svaghet.
d.      Det är på den gode Herden både du och jag ska ha vår förväntan, sätta vårt hopp till. Min och alla underherdars uppgift är att leda, inte till oss själva, utan till Honom. Till Jesus… Jesus allena.

 
Tillbaka till innehåll | Tillbaka till huvudmeny